Del 26
Jag kände mig otroligt skyldig till det som nyss hänt och klev undan rätt fort. En sjuksköterksa började köra Alexandra ut ur rummet och två andra drog med alla maskinerna, nu var det antagligen brottom.
Jag blev ännu mer orolig än vad jag var innan och började gråta och sprang ut och rätt in i Antons famn. Där stod han och försökte lugna ner mig, men det gick inte. Jag visste att min allra bästa väns liv var på spel. Jag försökte slita mig bort från honom, men han höll fast mig och tur var väl det. Efter någon minut lugnade jag ner mig och när jag kollade upp stod både Anton, Ella och Amanda där. Bara någon sekund efter jag hade kollat upp var en läkare där och berättade vad som stod till.
"Är det du som är Amanda?" Frågade läkaren mig.
"Ja, det är jag som är Amanda." Sa jag artigt och sträckte fram handen.
"Det är jag som är Dr. Koi. Jag ville bara meddela att Alexandras reaktion när hon hörde din röst blev så pass hög att blodet pulserades tre gånger så snabbt genom helt kroppen, det är helt normalt ett detta händer någon gång ibland. Men vi har bytt avdelning för att ha henne under ännu mer kontroll."
"Åh, okej.. Så jag ska inte prata med henne då?"
"Nej, vore ganska onödigt med tanke på det som hände nyss." Sa han med en blink i ögat.
"Jo, det förstås.." Svarade jag och kollade ner på mina skor.
"I detta rum hon är nu kan ingen mer vara tillänglig så antingen får ni vänta här utanför eller så får ni åka hem. Vi hör självklart av oss om något händer och vi vet vad vi gör."
"Amanda, du behöver sova.." Sa Ella och Anton i mun på varandra.
"Jag stannar här." Sa jag bestämmt.
"Nej, Amanda du får inte göra det. Du behöver sömn, vi åker hem." Sa Anton lungt och sannsatt.
Ella och Amanda beslöt sig för att stanna kvar på sjukhuset och äta lite lunch och sedan vänta på svar medans Anton och jag gick, vi gick hem till Anton och när vi kom fram gick han in i köket för att fixa mat medans jag la mig på sängen och bara kollade upp i taket..
Jag blev ännu mer orolig än vad jag var innan och började gråta och sprang ut och rätt in i Antons famn. Där stod han och försökte lugna ner mig, men det gick inte. Jag visste att min allra bästa väns liv var på spel. Jag försökte slita mig bort från honom, men han höll fast mig och tur var väl det. Efter någon minut lugnade jag ner mig och när jag kollade upp stod både Anton, Ella och Amanda där. Bara någon sekund efter jag hade kollat upp var en läkare där och berättade vad som stod till.
"Är det du som är Amanda?" Frågade läkaren mig.
"Ja, det är jag som är Amanda." Sa jag artigt och sträckte fram handen.
"Det är jag som är Dr. Koi. Jag ville bara meddela att Alexandras reaktion när hon hörde din röst blev så pass hög att blodet pulserades tre gånger så snabbt genom helt kroppen, det är helt normalt ett detta händer någon gång ibland. Men vi har bytt avdelning för att ha henne under ännu mer kontroll."
"Åh, okej.. Så jag ska inte prata med henne då?"
"Nej, vore ganska onödigt med tanke på det som hände nyss." Sa han med en blink i ögat.
"Jo, det förstås.." Svarade jag och kollade ner på mina skor.
"I detta rum hon är nu kan ingen mer vara tillänglig så antingen får ni vänta här utanför eller så får ni åka hem. Vi hör självklart av oss om något händer och vi vet vad vi gör."
"Amanda, du behöver sova.." Sa Ella och Anton i mun på varandra.
"Jag stannar här." Sa jag bestämmt.
"Nej, Amanda du får inte göra det. Du behöver sömn, vi åker hem." Sa Anton lungt och sannsatt.
Ella och Amanda beslöt sig för att stanna kvar på sjukhuset och äta lite lunch och sedan vänta på svar medans Anton och jag gick, vi gick hem till Anton och när vi kom fram gick han in i köket för att fixa mat medans jag la mig på sängen och bara kollade upp i taket..
Del 25
Right now, on the hospital.
Just nu, på sjukhuset.
Efter snacket på färden hit så har Anton och jag bestämmt oss för att vara vänner, det blir ärligt talat bäst så. Det är några ord som jag speciellt kommer ihåg: "Mina känslor för dig nu, dom är fortfarande lika riktigta. Men bara du är glad, det är det viktiga."
"Vi vill besöka Alexandra Winberg, tack!" Sa Anton i recceptionen.
"Två sekunder." Sa den svarthåriga blåögda personal kvinnan.
Hon sa något nummer på något rum som Anton snappade upp och vi tog oss fort didåt.
"Okej Anton, jag går in först. Du får inte komma in okej..?"
"Det är lungt, jag vet.."
"Det är lungt, jag vet.."
Anton satte sig på en bänk utanför rummer. Jag öppnade dörren och sa samtidigt "Tack" så tyst så bara han skulle höra det och han nickade tillbaka.
Inne i rummet satt Ella och Amanda i var sin fotölj, jag såg att Alexandra blundade men jag gick fram till Ella och Amanda.
"Är läget under kontroll?" Frågade jag eftersom jag antog att dom visste.
"Ja, men hon har blivit brutalt misshandlad..!" Sa Amanda som svar.
"Okey, kan man prata med henne..?"
"Jadå, vi har pratat med henne förut. Men vi lät henne vara så hon skulle få somna." Sa Ella lungt.
Jag gick fram till båren där Alexandra låg och viskade tätt in till hennes öra "Alexandra, sover du?" Hon svarade inte så jag tog hennes hand och höll den samtidigt som man såg att hennes puls höjdes väldigt fort. Hon började skaka och alla olika maskiner började pipa och det kom läkare inrännandes..
Del 24
Jag ville egentligen ha han, för mig själv, bara min. Fast ändå inte och eftersom jag känner så kan jag inte göra såhär. Även fast vi var olika personer var vi som gjorda för varandra, fast ändå inte. Det fanns en hake, den haken var något inom mig.
Jag gick ut ur sovrummet och gick sakta runt i lägenheten för att försöka hitta Anton. Jag gick in i köket, det var ett väldigt mordent kök med vita och svarta skåpsluckor. Men där var han inte, dock var en låda med bestick öppen. Jag tänkte inte mer på det och bara traskade vidare, in i vardagsrummet... Ingen där heller. Jag gick till badrummet för att jag skulle gå på toa, men där var Anton. Han satt i fosterställning på golvet i badrummet med en kniv i handen. Jag satte mig långsamt ner på golvet brevid honom och tog kniven ur hans hand och la den brevid mig.
"Anton.." Började jag innan jag blev avbruten.
"Jag gav dig chans på chans och vägrade att gå ifrån dig, lämna allt och ta bort dig ur mig liv. Vad är det som får mig att tro att du kan ta detta kliv? Ett kliv som skulle betyda hela världen för mig, ett kliv som skulle få mig att bli stolt över dig. Nu när jag nyss hade börjat hoppas på kärleken igen, jag vågade tro på kärleken igen, då slog du bort det igen. Ett hårt jävla slag i magen!" Det sista skrek han åt mig.
"Anton, jag visste int.."
"Du visste inte nej, det är klart du gjorde. Vem var det som kom på förslaget att inte prata mera? Vem var det som ignorerade alla sms som tog flera timmar att tänka ut var det skulle stå i? Vem var det som var totalt ointresserad av vad en viss person hade att säga? Kan du säga mig vem den personen var?"
"Det var jag, men det bety.."
"Det var du, det är du. Kommer jag någonsin kunna tro på kärlek igen? Nu har detta sårat mig tillräckligt. Jag vill att du går här ifrån nu Amand.."
"MEN FÖR FAN SLUTA AVBRYT MIG! Låt mig prata till punkt!"
"Vad har du att säga till mig?" Han kollade mig i ögonen med en svart blick när han sa det.
"Jag har mycket att säga till dig. Du tror verkligen att du har det så jävla mycker svårare än vad alla andra har, vad är det som är problemet? ALLA går igenom något sånt här någon gång, ingen kommer undan. En tonårings liv är inte lätt, speciellt inte i dagens samhälle."
"Du är problemet. Amanda, i 1,5 år har jag funderat på hur jag någonsin ska kunna få allt bra igen."
"Okej, jag tror du har ängnat din tid åt andra saker också, men det kommer inte bli något igen. Det kommer bara bli likadant, gång på gång. Jag vet det nu, jag tänker inte gå på det där spelet en gång till. Jag är tusen gånger starkare nu än vad jag någonsin har varit."
"Jag vill följa med dig till sjukhuset och vi måste åka nu."
"Hur vet du det? Hur vet du att vi måste åka nu?" Frågade jag väldigt irriterat.
Anton höll upp sin vänstra hand, han höll i min mobil.
"Ge mig den där!" Han gav mig den inte.. "Ge mig den där sa jag!" Han gav den inte till mig då heller så jag reste mig upp och vände på klacken för att gå ut i hallen och ta på mig mina skor och jacka för att åka till sjukhuset och hjälpa min underbara vän som antagligen har det väldigt svårt just nu.
Anton kom efter mig, men han hade redan skor på sig och la mobilen mitt framför mina fötter.
"Tack." Sa jag bara för att vara artig.
Nu hade jag sabbat allting. Bra, bra Amanda, riktigt bra..
Del 23
Jo men jag var ju tvungen att fråga!
Jag tog mig mod och sa "Anton?" han svarade snabbt med ett kort "Ja?".
"Hur många är det som har legat här innan mig?"
Han såg ledsen ut nu när jag hade frågat och svarade efter ett tag "Ingen, ingen har legat här innan dig. Jag har tänkt på dig hela tiden, ingen annan har varit i mina tankar."
Jag tänkte efter, innan jag träffade Anton var han en av stadens största players, jag förändrade honom. Innan Anton träffade mig var jag en helt vanlig tjej, inget mer än vad någon annan var. När jag var med honom blev jag stark i mig själv och blev mer och mer säker på saker, han förändrade mig. Jag kollade på Anton, han satt på kanten av sängen, jag tror att han blev ledsen.
"Vad jag än gör så är jag inte han, han som du tänker på, han i din dröm. Jag är bara någon, någon som du glömt." Sa han väldigt tyst, men jag hörde det och började då tänka ännu mer. Han hade ju trotts allt inte försökt förän nu, det hade gått år. Men visst var jag tacksam, det var jag.
"Alltså Anton, allt blir bara knasigt när det går fort. Även fast jag har tänkt på dig jätte mycket, verkligen jätte mycket.. Så var det ju ändå något som gjorde så att det tog slut. Jag vill ärligt inte gå tillbaka till någonting, förstår du mig?"
Han gick ut ifrån sovrummet och där satt jag själv, mitt på hans stora säng. Vad hade jag gjort?
Del 22
Antons lägenhet var något av det finaste jag sett, i lägenhets väg alltså. Jag som tyckte att Emils lägenhet var helt gudomligt inredd. Men nu, Antons. Hur kunde han fått det så?! Jag bara stod där med öppen mun medans Anton tog av sig sina skor och ställde dom i skostället brevid dom svarta Conversen han hade.
"Haha, vad gapar du åt då?" Skrattade Anton när han väl la märke till mig där jag stod som ett fån och bara glodde.
Direkt när man kom in i Antons lägenhet så var det mysigt. Det var en brun heltäcknings-matta på golvet och vita väggar och ek möbler.
Sakta men säkert tog jag av mig mina skor och hängde av mig min jacka. När jag hade hängt upp min militär gröna jacka på en av krokarna så började jag sakta gå längs väggen in till vardagsrummet där Anton hade placerat en vit skinn soffa och hade en 52" LCD tv upphängd på väggen. Jag fortsatte senare in i hans sovrum där han hade en stor dubbel säng och en hel vägg med garderober.
"Anton!" Ropade jag när jag stod inne i sovrummet och kollade mig omkring.
Han kom på direkten och puttade ner mig i den stora mjuka sängen.
"Ja, vad var det älskling?" Sa han när han låg där över mig.
"Jag bara undrar hur du kan har fått det såhär. Det är helt gudomligt fint över allt!!!!!!!"
"Då har du inte sett det här..." Sa Anton och reste sig upp och öppnade en garderobs dörr.
Jag tappade verkligen hakan när han öppnade. Det var en walkin closet.
"VAFAN ANTON, DU HAR JU INGEN ANVÄNDNING FÖR SÅNT DÄR?!?!??!?"
"Nej jag vet, men farsan betalade... Så det var ju lika bra att fixa't när man ändå fick det gratis. Plus att jag vet att du alltid har velat ha en walkin closet." Han kollade på mig och blinkade med sitt högra öga mot mig.
"Ne... Du är inte seriös. Jag drömmer, eller hur?!?!" Jag var helt paff..
"Ska jag nypa dig eller? Så du får se att du inte drömmer?" Anton närmade sig mig igen och nöp mig i armen samtidigt som han kysste mig.
"Ajje..." Sa jag och gjorde ledsna hundögon åt honom.
"Där ser du, du drömmer inte."
"Där ser du, du drömmer inte."
Jag blev tyst och Anton sa inte heller så mycket, vi låg där i hans säng och mös. Undra hur många som hade vart i den sängen innan mig...
Del 21
Medans jag gick ikapp i Anton satte jag på hans favorit låt, Jag ska slåss i dina kvarter med Lasse Lindh.
Anton kollade bak medans jag höll på att sätta in mitt headset till mobilen i öronen. Han stannade upp och frågade vad jag lyssna på.
"Din favorit låt.."
"Lasse Lindh?" Anton sken upp som en sol när han fattade att jag fortfarande kom ihåg det.
"Jag ska bygga oss en sol i luften och dina drömmar ska jag bo." Lallade jag fram när vi gick där med busshållsplatsen i ögonvrån.
Anton tog min hand och höll den hårt samtidigt som han sa: "Håll hårt i min hand när änglarna faller, säg ingenting bara håll mig i handen. Du är det finaste jag vet, det finaste jag vet."
Jag fick tårar i ögonen när han sa det, det var dom orden jag sa när vi hade vart tillsammans i exakt en månad, exakt på sekunden. Det var även ord från den låten som jag lyssnade på mycket då.
Han kollade på mig och sa ännu en bit ifrån låten: "Korta ord blir långa när jag säger att jag älskar dig, för allting som du är och för att du tog mig på fötter igen. Tre ord och jag faller direkt. Du och jag, det bästa som hänt." Efter han hade sagt det kollade han på mig igen och jag såg honom i ögonen. "Och känner du dig ensam så är du aldrig till besvär för när du behöver mig kommer jag redan vara där. En bra vän som fanns där ifrån början som förlät mina fel och tog bort den onda slöjan. För när alla andra svek var det du som fanns kvar och berättade för mig hur underbar jag var. Du är stjärnan som föll från himlen ner till jorden, för utan dig vore jag bara en av miljoner." Sa han efteråt och gick in emot ett lägenhets område, dit han antagligen hade flyttat.
Han gick in emot en port och slog in en kod på fyra siffror och öppnade port-dörren.
Jag skyndade mig in genom dörren för att han inte skulle behöva stå där och hålla upp dörren till mig.
"Det är dörren rätt in här." Sa han och pekade direkt till höger när jag redan hade börjat gå upp för dom första trappstegen.
"Jaha.." På något sätt kändes det som att det blev dålig stämning när vi kom in genom dörren..
Del 20
När bussen väl kom och vi hade satt oss på en av fyra-platserna i bussen så fick jag en flashback, alla minnen med Anton bara spelades upp i min hjärna. Som om allt skulle vara försent. Som om allt var en dröm. Jag skakade på huvudet för att få bort bilderna ur min gärna och det funkade och direkt kollade jag åt sidan och såg att Anton satt där. Jag pustade ut, jag fattade aldrig att det var en flashback.
"Amanda, seriöst. Vad är det med dig?" Anton såg väldigt undrade ut när han sa det.
"Allt känns bara så overkligt... Jag berättar senare. Du kommer förstå då... Men vart är det vi ska nu?"
"Hem till mig? Eller ska vi till din mamma kanske?" Anton kollade på mig med sina vackra blåa ögon.
"Vi åker hem till dig, jag ORKAR verkligen inte berätta för min mamma nu.. Alltså om det går bra.."
"Det är klart, du vet att jag har egen lägenhet nu också." Anton log när han sa det.
"Ofta? Haha, vart?"
"Nja.. Det är nära hem till mina föräldrar om man säger så, men jag har bott där i ett halv år nu och det funkar faktiskt galant. Skulle vara ännu bättre om du flytta in sötnos." Anton log ännu mer när han sa det och man såg att han riktigt hoppades på att jag skulle säga att jag ville det.
"Det skulle vara underbart, att vara med dig från dagar till nätter. Det betyder och jag älskar dig så. Att bara tänka på dig får mitt hjärta att slå på hårt." Jag tog Antons hand i samma veva som jag sa det där.
När jag kollade fram i bussen såg jag att den kvinnliga blonda busschauffören kollade i back spegeln och log. Hon hade antagligen hört vad jag sa.
"Let's go all night baby." Han blinkade med sitt högra öga som bara han kan göra när han sa ordet "baby".
Det var ett tag sen jag hörde just det ordet kom jag och tänka och blev tyst en stund. Men Anton var den personen som förstod mig bäst i hela världen så han fattade att jag tänkte på något men frågade inte vad det var jag tänkte på.
"KUNGSLADUGATAN" Hördes från bussens högtalare.
"Här ska vi av va?" Frågade jag.
"Japp, det ska vi allt du." Sa Anton och tryckte på den irriterande knappen där det stod "STOP" på, istället för "STOPP" som det faktiskt heter på svenska... Det var något som jag störde mig på, helt seriöst.
Anton reste sig upp och bussen stannade. Dörrarna öppnades och han gick ut, likaså jag.
När vi var på väg hem till Anton så kände jag hur det vibbrerade i min ficka.
"Vänta, det ringer!"
Anton saktade ner farten och vände sig om.
"Alåå?" Svarade jag som jag alltid svarade i telefonen.
"Vad gör du på busshållsplatsen utanför oss, med Anton?" Det var min mamma som pratade i andra sidan av linjen.
"Jag ska hem till honom, jag och Emil har gjort slut. Fråga ingenting nu, jag berättar allt senare. Jag kommer hem... Sen. Hejdå." Jag hade alltid varit dryg mot min mamma i telefon.
"K."
Jag tryckte på röd lur och samtalet avslutades. När menyn kom upp på telefonens display blev jag även påmind om att Alexandra hade smsat till mig.
"Hej Amanda. Jag har hittat Alexandras telefon i Haga. Vad gör den här? Och varför har inte Alexandra den med sig? /Arthur."
Så Arthur hade hittat Alexandras telefon, det var ju en av några posetiva saker med den här dagen. Jag svarade kort: "Jaha, oj vad bra att du hittade den. Du får ringa Ella så berättar hon för dig. Jag har inte tid just nu, ha det bra."
Anton var långt framför mig nu så jag var tvungen att springa i kapp honom...
Del 19
I det smset från Ella stod det såhär: "Vi är på sjukhuset och väntar på Alexandra, kom sen när du har tid. Det lär iallafall dröja hela dagen.. Puss. <3" Jag tryckte snabbt på svara och skrev: "Det är lungt, jag och Anton kommer senare... <3<3"
Ella var alltid snabb att svara på sms så bara några sekunder efter jag hade stoppat ner mobilen igen fick jag ett till sms från Ella och kom då genast på att jag hade fått ett sms från Alexandra också, men jag kollade på Ellas sms samtidigt som jag gick ut ur hissen tillsammans med Anton. I smset stod det: "ANTON?!?!?!??!" Jag svarade med en gång och skrev: "I tell you everything later. <3"
Nu var jag tvungen att låsa upp port dörren för att komma ut och få frisk luft för att kunna ta bussen antingen hem till Anton eller till min mamma.
När jag kom ut fick jag en stor chock när jag såg att Emils bil stod på hans parkerings plats. Jag suckade även av lycka när jag märkte att Anton och jag hade gjort alldeles rätt när vi låste dörren och tog hissen ner.
För några sekunder glömde jag bort Alexandra och tänkte på Anton, han som gick brevid med. Den underbara killen som alltid stöttade mig i vad jag än gjorde. Den enda som jag riktigt älskat enda in i hjärtats djupaste vrår. Allt blev bara så fel för ungefär 1,5 år sen... Men nu ordnar det sig! Mitt upp i allt elände. Jag är så glad över att ha honom tillbaka. Min ängel, för evigt.
"Vad tänker du på?" Frågade Anton försiktigt när vi gick längs vägen och konkade på mina väskor.
"Dig. Jag tänker på hur jävla underbar du egentligen är. Då när jag var som mest arg på dig, då när jag kallade dig dom fulaste saker en människa kan kalla någon annan, då fanns du ändå alltid för mig. Du är så sjukt äkta... Jag älskar dig, jag har gjort det sen första gången jag såg dig. Direkt när jag såg dig så bara älskade jag dig... Riktigt konstig känsla, men jag kände så." Svarade jag och tog hans han när vi var framme vid busskuren.
"Jag är mållös Amanda.." Sa han och såg helt häpen ut.
"Du har inget att vara det för, det är sanningen. Det du förtjänar, sanningen."
"Jag älskar dig." Anton tog av sig väskan och ställde den på marken. Jag gjorde det samma och ställde mig upp.
Där stod vi, han och jag. Anton och Amanda. Jag kände hur jag riktigt älskade den personen som jag stod och höll om just i denna sekund. Alla mina tankar var så fyllda av känslor så jag började gråta, jag stod i Antons famn. På en busshållsplats, och grät.
Jag grät för att jag var så glad för att min prins äntligen var tillbaka, jag grät för att min bästa vän hade blivit svårt misshandlad, jag grät för att allt kändes så jävla underbart men ändå så fel på samma gång. Men en sak visste jag helt säkert, bara jag hade Anton, Ella, Amanda, Evelina, Nilani och Alexandra. Då skulle allt ordna sig.
"Varför gråter du hjärtat?" Frågade Anton tyst.
"Jag gråter för att jag är så jävla glad för att du är tillbaka, jag gråter för att min bästa vän just nu ligger på sjukhus och bli behandlad för att hon blev misshandlad i natt, jag gråter för att allt känns så jävla underbart men ändå så fel."
"Amanda, jag finns alltid för dig. Det är bara att ringa eller smsa om det är något. Jag gör allt för dig, verkligen allt. Du är hela min värld, skulle jag förlora dig så skulle mitt liv aldrig funka igen."
Jag började gråta ännu mer när han sa dom fina orden till mig.
"För hela världen är du någon, men för mig är du hela världen Amanda. Jag vill bara att du ska veta det."
Jag fick inte fram några ord, men jag visste att Anton skulle acceptera det..
Del 18
Då när jag tryckte ner handtaget och tog första steget in i rummet så hörde jag hur ytterdörren öppnades. Jag brydde mig inte om det, var det Emil så fick Anton reda ut det. Jag litade på honom, han klara det.
Sovrummet såg exakt ut som när vi hade lämnat det. Jag öppnade den garderoben som var stängd, där bara jag hade mina kläder. På hyllen högst upp låg en stor Adidas väska som jag sträckte mig för att nå och jag fick ner den. Jag slängde ner alla tröjor, bh:ar, trosor & strumpor i den. Mer fick inte plats. Då sträckte jag mig för nästa väska och la leggins, tjock tröjor och jeans i den. Dom kläderna som låg i våran gemensamma garderob var skit samma... Nu var allt i sovrummet klart.
Jag tog båda väskorna på axeln och gick ner för trappen. Varken Anton eller Emil var det, men det brydde jag mig inte om då heller. Jag fortsatte genom att gå upp i sovrummet och hämta en mindre väska och gick in i badrummet och hämtade alla saker där inne. Sen hade jag inte speciellt mer saker som jag kunde ta med mig... Det mesta som fanns i "vår" lägenhet var Emils så jag gick ner igen.
"Hallå?"
"Ja, vadå älskling?" Anton kom bakifrån och kramade mig.
"Aha, där är du. Var det du som öppnade dörren förut?"
"Ja.. Jag gick ut och rökte, för jag gissar på att Emil inte vill ha sån lukt i sin lägenhet."
"RÖKER DU?!" Sa jag högt och vände mig emot honom.. Vad chockad jag blev när Anton sa att han rökte..
"Det har jag gjort länge, jag kom in i dåliga krätsar efter vi hade slutat snacka. Du höll mig liksom ifrån sånt, även fast mina "kompisar" tjatade på mig.." Sa han och kollade ner på sina skor.
"Okej.." Sa jag fundersamt. "Kan du bära en av väskorna? Snälla?"
"Klart jag kan, allt för dig vet du." Sa Anton och blinkade med sitt vänstra öga samtidigt som han tog upp den stora Adidas väskan.
Jag tog den ena väskan på axeln och den andra i handen och öppnade dörren. Direkt när jag kom ut genom dörren gick jag fram till hissen och tryckte på knappen så den skulle åka upp. När jag vände mig om för att stänga dörren och låsa så hörde jag portdörren öppnas och senare steg till hissen, dock var ju den redan på väg upp till sista våningen. Där vi var. Jag gjorde tecken åt Anton att vara tyst och gå till hissen. Jag tog upp nycklarna och låste dörren och Anton höll upp hissdörren. Jag gick in i hissen och Anton också, jag tryckte på E som betydde Entreplan.
När vi stod i hissen så vibberade det i min högra jackficka. Så jag tog upp mobilen och kollade.
Det var ett sms från Ella, innan det hade jag även fått ett från Alexandra...
Del 17
Vi började gå upp i trapphuset och hörde en annan person också.
När vi kom högre upp så såg vi att det var våran granne som bodde rätt över.
"Hej, det var länge sen vi såg varandra. Vart har ni hållt hus?"
"Skolan har ju börjar och så, ursäkta mig men jag har inte tid att prata." Sa jag så vänligt jag kunde.
"Nae okej, vi tar det en annan dag! Ha de!"
Jag log emot tanden som vi hade till granne, och började samtidigt gå upp för den sista trappan upp till våran lägenhet.
När jag kom upp så rykte jag i handtaget och dörren var låst så jag började fiska upp mina nycklar ur fickan på min jacka. Direkt efter att jag hade fått upp nycklarna så låste jag upp dörren.
"HALLÅ?!" Ropade jag högt när jag precis hade kommit innanför dörren.
Inget svar - ingen hemma.
"Det är ingen hemma, så det är bara att jag går och hämtar sakerna.. Du kan kika runt sålänge om du vill..."
"Ingen fara, jag väntar här." Sa Anton med ett leende.
"Ingen fara, jag väntar här." Sa Anton med ett leende.
Han var så söt! Men han hade verkligen ändrat stil och utseende på 1,5 år. Nu var han... Snyggt klädd. Skate jeans, en vit stickad tröja, vita Converse, en militärgrön parkas och en vit mössa. Sedan hade han färgat håret också, nu var det brunt till skillnad från hans cendre-färgade hår.
Jag stod där en bra stund och bara kollade på honom så tillsist sa han: "Skulle inte du hämta något...?"
"Jo, men jag tyckte att du var så söt så jag behövde kolla lite extra" Sa jag och vände mig om för att börja gå.
"Nej nej nej, Amanda vänta!"
Jag vände mig om emot honom igen och såg att han stog med öppen famn, så jag gick till honom och kramade honom. Länge.
Han tog upp sin mobil, antagligen ställde han in den på kamera.. Han kysste mig och tog en bild.
"Buse.." Sa jag tyst och började gå igen.
"Haha, Amanda. Är vi tillsammans igen..?"
"Så som du upplever det så antagligen ja. Men Emil kommer nog snart så jag måste skynda mig att hämta sakerna!"
"Gör så..."
"Gör så..."
Jag sprang till sovrums dörren och när jag tryckte ner handtaget...
Jag är ledsen..
Men jag pallar verkligen inte skriva, har liksom ingen inspiration längre...
Adda [email protected] så spammar jag när nästa del kommer om ni inte vill kolla varje dag..
Del 16
"Aja, men Amanda. Du bor alltså egentligen hos han?"
"Ja... JUSTFAN. Jag har ju nyckel dit också, kan vi dra hem till ... Mig eller ja, han eller ja. Du fattar och hämta mina saker, det är bara kläder och sånt och senare så drar vi hem till min mamma så får jag berätta för henne och ja."
"Jadå, då går vi väl. Eller ska vi ta bussen i det här vädret?" Anton sträckte ut sin hand och fick vatten droppar på den.
"Den kommer om 1 minut så ja... Om dom går samma tider som när jag gick på denna skola alltså."
"Ingenting har ändrats här." Anton tog min hand och sen gick vi till busshålls platsen, man såg bussen så vi satte oss inte ens ner i busskuren.
Både Anton och jag hållde våra busskort framför avläsaren och allt gick bra.
Vi satte oss på en 2-plats i bussen och sa inte ett ljud, han hållde sin ena hand på mitt ben och jag hållde min hand på hans ben.
Bussen åkte och åkte och till sist var det bara en hållplats kvar. Anton tog sin andra hand och tryckte på den röda knappen där det stod "STOP". Jag hade aldrig fattat varför dom inte skrev på svenska.
Anton reste sig upp och bussen stannade, jag gick efter.
Han började gå åt vänster, men jag stannade och bussen åkte iväg.
"Anton, vi ska hitåt. Haha." Sa jag och pekade åt höger.
"Aha... Kan ju vara smart att gå åt rätt håll."
Det var inte så lång från busshållsplatsen till lägenheten, så det gick bara 5 minuter och senare var vi där. Emils bil stod inte där, och det betydde att han inte var där.
"Bra, Emil är inte här, hans bil är inte här iallafall..."
"Hur gammal är han?" Frågade Anton förvirrat.
"19..."
"Och du är 16?"
"Ja, du också? - Ja, dåså. Bra slut snackat."
"Ja, du också? - Ja, dåså. Bra slut snackat."
"Haha, seriöst Amanda."
Del 15
Vi satt där inne tills jag kollade ut och såg Emil komma i sin militärgröna jacka.
"Han är här nu, kom..." Sa jag till Anton och tog honom i handen.
"På vilket sätt?"
Jag kollade på han och såg att han drev, han fattade alltså att jag menade att han skulle följa med mig ut ur det lilla huset och hålla mig i handen.
"NEJNEJNEJ! FAN VA SMART JAG ÄÄÄR! Vi gör så här istället, jag gå ut och kramar han och sen kommer du när du ser att vi kramas, jag ställer honom med ryggen emot dig och sen så kommer du och tar mig i handen. Okej?"
"Visst." Sa han och släppte min hand.
Jag kravlade mig ut ur det lilla huset och sprang emot Emil.
Jag kastade mig i hans armar och gjorde så att han stog med ryggen emot huset.
Anton börjde gå ut ifrån huset och jag släppte Emil och Anton kom och tog min hand.
"Amanda..." Sa han och tittade först på mig, sen på Antons och min hand, sen på Anton, sen på händerna igen.
"Jag ska förklara för dig någon dag, men det är helt klart bäst att det blir såhär. Jag kommer och hämtar mina saker senare. Okej? - Bra, då kör vi på det."
Anton började småfnissa när jag sa det.
Anton började småfnissa när jag sa det.
"Vad fan vill du?" Sa Emil högt till Anton och tittade honom i ögonen.
"Jag vill ha min brud tillbaka, dudå?"
Anton och jag hade exakt samma humor, en av anledningarna till att vi passade så bra.
"Ae... Jag pallar inte det här Amanda, jag lägger alla dina saker utanför lägenheten senare. Vill inte se dig mer..." Sa Emil och började gå.
"Aja, skit samma. Han får väl ringa om han vill något... Eller något sånt." Sa jag och kysste den personen jag alltid älskat.
Anton besvarade kyssen och vi stod där, mitt ute på en skolgård, i regn, med sommarkläder på oss. Jag kände kärlek i hela kroppen, jag kände även att jag var jävligt kort.
Jag vände mig om och såg att Emil gick och tittade på oss, han skulle inte vara speciellt glad på mig senare...
Del 14
Han började springa emot mig och jag fortsatte gå. Han saktade ner och började gå när vi var ungefär 10 meter ifrån varandra, då stannade jag. Men han fortsatte gå och kramade mig så hårt han bara kunde och jag kramade tillbaka så hårt jag bara kunde.
"Hur mår du älskling?" Frågade Anton när vi hade släppt taget.
"Jag vet inte, åååh! Vi måste verkligen prata ut om allt!"
"Ja, kom då?" Anton tog min hand och vi gick in på skolgården och senare in i det lilla huset där vi satt då och då och bara myste varandra, eller ja. Då när vi var tillsammans.
Vi gick över skolgården och jag oroade mig för varje sekund som gick att Emil skulle komma, vet inte varför att han skulle komma men det kändes som om vi var iaktagna.
Anton släppte min hand och satte sig i det lilla huset och jag kröp in tätt in till honom, fan vad lång han hade blivit...
"Hur är det?" Frågade jag, jag tyckte att det blev en bra start.
"Ganska bra... Egentligen dåligt. Men det funkar, jag saknar att ha dig hos mig bara."
"Jag saknar dig också, speciellt nu. Emil har blivit lite jobbig."
"Emil, din kille...?"
"Ja... Eller mmh, inte snart tror jag."
"Vadårå, ska du göra slut?" Sa han och tittade mig i ögonen.
"Nu när du är tillbaka så... Jag har inte tänkt på dig på 1,5 år och sen nu, när jag har väntat på dig så kommer du äntligen tillbaka! Det vi hade var speciellt." Sa jag och tittade ner på mina tummar som rullade om och om varandra.
"Nu när du är tillbaka så... Jag har inte tänkt på dig på 1,5 år och sen nu, när jag har väntat på dig så kommer du äntligen tillbaka! Det vi hade var speciellt." Sa jag och tittade ner på mina tummar som rullade om och om varandra.
"Amanda, jag älskar dig lika mycket nu som jag gjorde då. Jag har saknat dig under dessa 1,5 år. Jag har velat ringa och säga något. Men jag har inte kommit på vad det skulle vara eller någonting så jag har väntat tills nu och då jag tog tag i mitt liv. Fyfan vad jag har saknat dig Amanda. Vill bara att det ska bli vi igen..." Det sista sa han medans han kollade ner på sina skor. Ett par knallblåa converse med ett gult skosnöre och ett rosa skosnöre.
"Det ska bli vi igen. Men Emil tjatar hela tiden om att du inte ska komma emellan, HELA TIDEN. Helt seriöst... Hur fan gör man slut på bästa sätt?"
"Träffa honom, gör inte som jag gjorde mot dig. Du vet hur mycket skit jag fick efteråt..."
"Jag vågar inte.... Du får följa med. Det bästa är väl ändå om du håller mig i handen och sen så ja... Då ser han och förstår."
"Ring honom nu och säg vart han ska komma då..?"
Jag började gräva i min ficka och fick upp mobilen och slog in hans nummer. Jag kunde lika gärna ha tryckt på 1:an men ja, skit samma.
"ÄLSKLING VART FAN TOG DU VÄGEN?!?!?!"
"Skit samma, kom till Västra skolan."
"Varför? Du får komma tillbaka hit. Alexandra får åka hem om knappt 6 timmar."
"Varför? Du får komma tillbaka hit. Alexandra får åka hem om knappt 6 timmar."
"Jag fixar det med henne sen, kom bara hit. Vi måste snacka. Okej? - Bra, hejdå." Sen klickade jag på röd lur.
"HAHA. Den var bra Amanda." Sa Anton med en blinkning i slutet.
Del 13
Emil satte sig brevid mig på sjukhus sängen, helt tyst satt han där som om något var fel. Men jag var faktiskt så självisk just nu så jag pallade inte bry mig om honom. Istället tänkte jag på Anton... Varför tänkte jag på han? Egentligen hade den grabben förstört mitt liv. Jag hade gett allt för honom. För 1,5 år sen bröt vi all kontakt. Då kändes det inte som ett misstag, men det gör det nu. Det hade vart bättre om det var han och jag egentligen. Fast man kan inte bli ihop med någon när man är 12 och vara ihop livet ut. Men det kändes som att han var det rätta... Dock känns ju Emil som han nu. ÅÅÅÅH!
Jag reste mig och gick och satte mig i en av fotöljerna.
"Vad är det älskling?" Frågade Emil tyst.
"Ae... Inget, tänker på Alexandra bara." Ljög jag... Och han trodde inte riktigt på det.
"Vill du inte sitta brevid mig? Du ska inte behöva flytta på dig, jag kunde flyttat på mig."
"Amen snälla..."
"Vadå, du ska inte slösa på dina krafter bara för att jag gör fel."
"Amen guud." Sa jag och reste mig upp för att gå ut genom dörren.
"Vart ska du sötnos?"
"Seriöst, ska du vara jobbig så går jag. Okej?"
"Seriöst, ska du vara jobbig så går jag. Okej?"
"Vadå älskling?"
Jag pallade inte med det där så jag öppnade dörren och gick... Gick från sjukhuset. Från min bästavän, Alexandra. Medans jag gick ut genom dörrarna på sjukhuset så tog jag upp min telefon och ringde till Amanda.
Jag pallade inte med det där så jag öppnade dörren och gick... Gick från sjukhuset. Från min bästavän, Alexandra. Medans jag gick ut genom dörrarna på sjukhuset så tog jag upp min telefon och ringde till Amanda.
"H E J" Svarade Amanda, heeelt oseriöst.
"Hej, är du med Ella och Eve?"
"Ja, vadårå?"
"Ni måste åka till sjukhuset nu. Okej?! NU PÅ DIREKTEN!!!"
"Ni måste åka till sjukhuset nu. Okej?! NU PÅ DIREKTEN!!!"
"Jaja, okej. Lugna dig. Hejdå."
Jag sa inte hejdå, jag bara la på och började knappa in Antons nummer. Jag kunde det utan till eftersom jag hade vart tillsammans med honom i typ 2 år. Jag ångrade mig och suddade ut nummret och gick in och ställde in dolt nummer.
Nu slog jag in nummret igen och klickade på grön lur.
"Hallå?" Svarade någon kille i andra änden.
"Anton...?" Sa jag med den rösten som jag alltid sa hans namn när jag var ledsen.
"AMANDA!!! Varför svarar du inte på sms, vart är du?! Jag har letat efter dig över allt. Jag har ring till varenda en som du känner!"
Jag började snyfta samtidigt som jag lyssnade på honom och svarade: "Jag är påväg ifrån sjukhuset. Kan vi ses vid skolan? Vi måste prata."
"Ja, jag kommer direkt." Sa han och la på...
Jag torkade mig under ögonen för att inte vara svart, jag tog mobilen framför ögonen och såg att jag inte var svart och började gå fortare och fortare.
Anton bodde nära skolan så för honom skulle det högst ta 5 minuter medans det var 10 minuter kvar från där jag befann mig nu.
Jag började små springa och tillslut jogga jag. När jag var på den gatan där man svänger in till skolan så börja jag gå.
Det satt någon på bänken där vi strulade första gången, där vi alltid sa hej och hejdå.
Bara jag tänkte på allt så saknade jag det.
Han som satt på bänken vände sig och kollade på mig när han såg mig gåendes på gatan och det var Anton...
